Pappasdotter

Jag bryr mej inte föresten om jag inte får några julklappar av farsan och hans fru. Vill han inte ge mej några så är det så. Jag kan inte tvinga honom att göra det. Men då får han räkna med att jag inte ger honom nästa år heller. Jag skulle nog inte ens bli ledsen om jag inte fick ett enda. Jag skulle inte bry mej. För hälldre tar jag imot julklappar från folk som älskar och tycker om mej för den jag är. Jag vill inte stå ivägen för honom. Jag ska inte störa. Jag LOVAR!!!

Det är mycket farsan inte vet om mej. Jag tror nästan att dom i skolan vet mer om mej en min egna farsa just nu. Jag känner lärarna mer en farsan och dom jag är med och så. Alltså det borde ju vara tvärtom igentligen. Men så är det inte. Det är farsan som har valt det här att inte höra av sig. Att morsan och farsan skilde sig gör mej iget. Men det är det att farsan inte hör av sig dety är det som är så jobbigt. Om jag hade kännt farsan mer så kanske jag hade kunnat sova där och komma och när jag vill. Utan att behöva känna att jag inte kan vara mej själv.

Jag är så näggativ (stavning?) mot mej själv så det inte är klokt. Jag vet det själv. Det är ganska jobbigt. Kan jag inte en sakt tänker jag inte ens prova det. Min lärare sa till mej:

Lärare: Kan du lova mej en sak?
Jag: Vadå?
Lärare: Att vara mer posetiv mot dej själv.
Jag: Nej det kan jag inte lova.

Jag menar hade jag haft bra kontakt med min farsa så kanske jag inte hade varit så osäker på mej själv. Jag skulle vela var som min lillasyster här hemma hos mamma. Hon tycker hon själv är vacker, bäst och allt sånnt. Men jag är helt åt andra hållet.